Sötmandlar förvärrar torkan i Kalifornien 

Public domain

Foto: Public domain

Ka­li­for­ni­en befinner sig i en av de värsta torr­pe­ri­o­der­na någonsin. Hushållen har fått re­strik­tio­ner för att spara på vattnet och i en del områden finns bara flaskvat­ten att dricka. Man­del­od­ling­ar­na bevattnas dock fort­fa­ran­de, och hela jord­bru­ket blir allt mer beroende av att pumpa grund­vat­ten. 

Central Valley i Ka­li­for­ni­en förser hela USA med ma­jo­ri­te­ten av frukt, grönsaker och nötter. Särskilt söt­mand­lar har blivit en suc­cé­pro­dukt som ex­por­te­ras över hela världen. Dalen sträcker sig 72 mil pa­ral­lellt med stil­la­havs­kus­ten och är tekniskt sett en öken. För att kunna utnyttja det gynnsamma od­lings­kli­ma­tet finns sedan länge avan­ce­ra­de ka­nal­sy­stem som trans­por­te­rar vatten från vat­ten­drag och smält­vat­ten från bergen.

Bara man­del­od­ling­ar­na kräver 3,4 miljarder ku­bik­me­ter vatten om året, i ett landskap med en som­mar­me­del­tem­pe­ra­tur på över 40 grader. För att Central Valley ska kunna fortsätta vara en av världens mest pro­duk­ti­va jord­bruks­om­rå­den krävs lika mycket vatten som två tred­je­de­lar av Ka­li­for­ni­ens hushåll använder. Förutom nu då, eftersom hus­hålls­vatt­net regleras och snålas med i och med torkan.

Tack vare ovanligt generösa vat­ten­rät­tig­he­ter har det däremot varit för­hål­lan­de­vis lätt att få tag på vatten för bönder i Ka­li­for­ni­en. På sju år, mellan 2003 och 2010, har Ka­li­for­ni­ens grund­vat­ten­käl­lor tappats på 20 ku­bik­kilo­me­ter vatten. Det motsvarar elva års hus­hålls­vat­ten till hela New York.

Hela 80% av världens söt­mand­lar är ex­por­te­ra­de från Ka­li­for­ni­en och bara förra året tillkom 20 000 hektar nya odlingar. Flera jord­bru­ka­re ställer om från andra grödor och planterar man­del­träd i stället. Detta gör jord­bru­ket mer beroende av en jämn vat­ten­till­för­sel, då träd behöver vattnas hela tiden även torra år. För grödor som till exempel jord­gub­bar kan odlingen hoppa över ett torrår, och den andra stora ex­port­grö­dan vindruvan kräver mycket mindre vatten.

Av de nästan en miljard kilo mandlar som pro­du­ce­ras per år, är bara några miljoner kilo eko­lo­giskt cer­ti­fi­e­ra­de. Eftersom mandlar har så högt värde på marknaden finns det ingen direkt monetär vinst att cer­ti­fi­e­ra od­ling­ar­na, berättar ekobonden Benina Montes för Slate. I svensk handel kommer de flesta eko­lo­gis­ka mandlar i stället ifrån eu­ro­pe­is­ka odlingar.

Miljön i Ka­li­for­ni­en påverkas redan av den minskande mängden vatten. Laxfiskar får allt svårare att vandra uppströms för att leka, vilket kan ha stora kon­se­kven­ser för fis­ke­in­du­strin i en nära framtid. Även jord­bru­ket i Central Valley riskerar att utrota sig självt, då tömda grund­vat­ten­käl­lor är mer benägna att ta in mi­ne­ral­sal­ter som sedan sprids i jorden och gör den värdelös för all odling.

Grund­vat­ten­käl­lor som tappas på vatten har dessutom inte samma motstånd mot tyngden från omgivande landmassa. Markytan i Central Valley sjunker därför mer än 2 decimeter per år enligt en rapport, medan de omgivande bergen i Sierra Nevada och kust­ber­gen sakta höjer sig över markytan. De här rö­rel­ser­na i jord­skor­pan kan öka fö­re­koms­ten av jord­bäv­ning­ar, vilket skulle påverka inte bara jord­bru­ket. Redan i dag har flera samhällen svårt att få tag på dricks­vat­ten, då en del grund­vat­ten­re­ser­ver in­ne­hål­ler för mycket naturligt fö­re­kom­man­de arsenik.

— Vi är verkligen i en för­skräck­lig situation, säger Alyssa Houltby, talesman för in­tres­se­or­ga­ni­sa­tio­nen Ca­li­for­nia Citrus Mutual till Slate om torkan.

(först publicerad på Supermiljöbloggen)

När Lasse liten lämnade gud och började digga vetenskap

Världen är så stor så stor
Frida Frida liten!
Större än du nånsin tror
Frida Frida liten!

Där är hett och där är kallt
Frida Frida liten!
Vetenskap förklarar allt
Frida Frida liten!

Många mänskor leva där
Frida Frida liten!
Lycklig oss som har dig kär
Frida Frida liten!

När en ängel med dig går
Frida Frida liten!
Ingen orm dig bita får
Frida Frida liten!

Säg var trives du nu mest
Frida Frida liten?
Borta bra men hemma bäst
Frida Frida liten!

Fridas visa, mamma emmas version av zacharias topelius original.

Det är många visor som jag börjar gnola spontant för min dotter, ett tecken på att jag växt upp i ett musikaliskt hem. Även om jag själv har hållit mig borta från instrument och skönsång sedan jag slutade med tvärflöjten i fyran, för det där skrålandet i baksäten med baslådor dunkande i bröstkorgen räknas inte.

Jag känner vördnad för andra människors tro. Men det här med att så många vackra och gnolvänliga trudelutter ska vara så gudafostrande kan jag inte ställa upp på. I det här hemmet får man välja själv, men vetenskapen kommer först.

Så sången om Lasse liten, skriven som en del av en fantastisk berättelse av Zacharias Topelius år 1880, får i stället handla om min dotter Frida. Hon kommer förhoppningsvis stå inför en del oförklarliga goda händelser i sitt liv, som en gudabefriad ängel kan få representera. I övrigt kan vetenskapen förklara varför jorden är het eller kall på olika ställen, något som jag först trodde syftade på himmel och helvete men som i själva verket syftar till hur Lasse i berättelsen besöker många olika platser i världen. Precis som moderna ungar gör idag!

Jag ville också ge en modernt älsklig touch, eftersom jag tycker att många moderna visor förmedlar trygghet oftare genom att påpeka att barn är älskade, hellre än att de som i äldre dagar var beskyddade av en skäggig farbror som ibland var ganska grym och skrämmande om jag får säga vad jag tycker.

Naturelementen före allt, även Noaks ark

Apropå vetenskap och gudstro – under senaste istiden låg jordklotets största istäcke över Nordamerika, vars avsmältning gjorde avtryck över hela jorden på grund av den stora massan vatten som lösgjordes. Man har noterat att länderna kring Medelhavet översvämmades ganska plötsligt pga effekterna av denna isavsmältning, och att det förmodligen skedde under den period då man skrev om Noaks ark i Bibeln. Om jag inte hade tillgång till kunskaperna som vi har idag, och hela min by sköljs bort av en mystisk massa vatten, så hade jag också velat finna en förklaring till detta. Något man kan leva med och stödja sig på medan man förhoppningsvis kan bygga upp ett nytt liv. Hur skulle man annars orka med sorgen, om man inte kunde ge den ett högre syfte? Hur religioner har uppstått, hur folkberättelser skapas, säger oss kanske något om de klimatförändringar vi står inför i dag. Kommer vetenskapen kunna ge den trygghet som religion har gett i så många generationer och olika skepnader?

Kalhyggets romantik

På kvällarna ligger jag bredvid min dotter som vägrar sova själv, och jag är så himla tacksam över min smartphone de stunderna. Medan hon sover kan jag nämligen slösa mängder av tid på Pinterest! Ett av mina favoritpins är inspirerande texter satta på vackra landskapsbilder. Japp, jag är sån!

Men ibland händer det här.

Texten ”The past leaves its fingerprints on the present” är verkligen ett feltänk i den här miljön som skildras i bakgrunden av bilden – ett kalhygge! Här finns inga fingeravtryck kvar. Det här är en modernt brukad skog av skandinavisk typ, ser ni fårorna i mitten? Hjälp!

Någon annan gång såg jag en hipster t-shirt med ett kalhyggestryck, och en annan gång besökte jag en naturromantisk blogg med vackra naturbilder, där författaren står med kalhygget bakom ryggen samtidigt som hen skriver om ”urskog”. Hjälp!

Säga vad man vill om bruksskog och kalhyggen, men en viktig början i en sådan diskussion är att hålla reda på vad som är naturskog och vad som är bruksskog, eller hur lite yta som består av urskog idag (lite som vita älgar om vi pratar om Sverige).

Samtidigt är det fascinerande att en miljö som kalhyggena, som kan skapa så skilda men oftast starka reaktioner hos människor som ser dem på plats, kan romantiseras så som det görs på hipster-tischan och bilden ovan. Jag räknar kallt med att skaparna är helt omedvetna om konflikterna som ofta ligger inbyggt i varje litet kalhygge. Det säger något om samhällets (eller världens) kunskap om en av Sveriges största industrier. Men jag tänker också att man inom miljörörelsen kan få sig en påminnelse om att man inte bara kan åberopa skönhet för att stoppa oönskad exploatering. Skönhet ligger som bekant i betraktarens öga, som i sin tur färgas av vilka ”glasögon” bäraren har på sig, som formas av personens kunskaper om och erfarenheter av vad den ser.

Men om man kan omvandla kalhyggen till skönhet, borde man väl kunna göra det med mina kära miljonprogramsområden också? Jag ser på höghusen som skog, och blir glad av att se mängden lägenheter som ger så många hem till så många människor. Det är jag visst ganska ensam om, konsensus är att vi ska tycka att miljonprogram är fula. Att konsensus för skogen har brutits, säger IGEN något om samhället. Vi tappar kontakten med naturen och dess produkter, vilket ju också kan förklara varför naturvården går på knäna i hela västvärlden. När vi kanske behöver naturen som mest så ser vi den inte.

 

Jag visste inte att Seattle hade en lukt

Jag visste inte att Seattles omnejder har en egen lukt förrän jag gick förbi en tuja-häck med barnvagnen. Vi är ute även om det regnar, och fördelen med det är att de gröna växterna nästan doftar lite mer än vanligt. Kanske finns det mer utrymme för doften att färdas, genom regndroppar och den höga luftfuktigheten?

I alla fall. Den här planterade häcken i en förort i Stockholm i april, fick mig att stanna till och minnas mina besök i Seattle med omnejd, och dess häftiga träd.

Första gången vi var där gick vi ner för landning med flygplanet på flygplatsen i Portland. Precis innan landningsbanan står en enorm ”gran”, typ den största jag har sett! Vi gillar att prata om Kaliforniens jätteträd, men Washington och Oregons barrträd är för en nordsvensk också Väldigt Stora. Och de doftar underbart. Jag är inte förtjust i att flyga och brukar undvika att titta ut genom fönstret, men på den här landningsbanan kunde jag inte sluta glo. Vilket fascinerande träd!

De stora tujorna som växer i nordvästra USA kallas cedar på engelska, men tillhör en annan familj än de träd och buskar som vi på svenska kallar ceder. En gemensam egenskap är dock den starka doften, som till exempel de naturligt doftande cederträblocken som man traditionellt lägger bland kläder och tyger vid förvaring för att avskräcka pälsängrar och mal. Varken tuja eller ceder växer naturligt i Sverige, men närmare Medelhavet dyker de upp.

I USA ska ju allt vara större och bättre brukar vi skämta, så det kanske är helt i sin ordning att där växer både fler och större slags barrträd?

Helgens stora miljögärningar

Jag var ju inte direkt själv ute i handeln den här soliga löningshelgen. Ändå kunde jag fynda en hel del begagnade träleksaker på Myrorna, ihop med den eventuellt lite för stora mängd solhattar för vårt lilla pyre. Hon gillar att åka sjal, så hatt är ett måste.

På stormarknaden irriterade jag mig än en gång på de jäkla reklambladen som samlas i drivor i kundvagnarna. När nu de flesta vägrar reklamblad hemma har väl affärerna ett guldläge att skapa återvinningsmöjligheter för den här äckliga mängd slitåslängpapper? I stället för att gnälla för mig själv tog jag en bunt till infodisken och frågade om det månne fanns någon återvinning. ”Jaa ehm där borta” fick jag veta ”men du jag kan ta dom här, ge dom till mig”. Whatever works!

Längre in i samma affär gladdes jag åt den stora högen med ekobananer. När jag inte ammar brukar jag försöka att inte äta så förbålt med bananer, vi svenskar äter ju fler av dom än de flesta, men nu vill jag bara åt all energi som inte heter choklad så thank god för ekobananer! Men de var inte märkta med nån certifiering, och varningsklockorna ringde i huvudet på mig. Visst har min affär koll, men tänk om inte? Så jag frågade. Fick då veta att bananerna var certifierade både med EU:s märke, och Fair trade! Härligt! Sätt upp den infon på skylten vettja, sa jag, och fruktansvarige höll inspirerat med.

Det bästa med att snacka med och fråga sin lokala handlare än när man märker hur mycket de bryr sig om varorna som säljs. Stoltheten i att tillhandahålla ekobananer och de där ytterst få krav-kycklingarna. Jättekul att se!

Sånt man hittar när man surfar

När LRF tolkar allemansrätten:

”– Inställningen hos folk är att de kan göra vad de vill på annans mark. Den fråga vi ställer oss är: Med vilken rätt i grunden använder man annans mark och kör snöskoter på den utan lov. Vår slutsats är att det inte finns någon motoriserad allemansrätt, säger Sven-Erik Hammar, ordförande LRF Skogsägarna.”

När världens landlevande däggdjur jämförs per vikt. Kolla husdjuren vs. vilddjuren! Eller för all del, hur få människor det är :)

När gruvindustrin fuckar upp.

 

Norrland och vindkraften – NIMBY gäller

För några år sedan läste jag en kurs i att skriva miljökonsekvensbeskrivningar (MKB), och rent praktiskt fick vi göra en alldeles riktig MKB för ett mindre bolag. Det här handlade om Stockholms förorter, faktiskt den jag nu bor i, och företaget ville ställa upp för den gröna energin.

NIMBY – not in my backyard, är ett viktigt begrepp att ta med sig när man talar om energiförsörjning. För tanken med vindkraft ställer de flesta upp på! Sedan vill någon smacka upp ett verk utanför just ditt bostadsområde, och då brukar det låta lite annorlunda. ”Ja gärna, men helst inte här.” Sedan hittar man på, eller påpekar faktiska, hinder för denna etablering.

Alla storstäder lider av NIMBY. Landsbygden har faktiska argument mot en etablering av vindkraftverk men blir ofta anklagad för att åberopa NIMBY. Storstäderna kräver skitmycket mer el än vad landsbygden gör, och producerar i princip ingenting. ”Vi bränner sopor för värme hallå!!” Ja, till exempel Stockholm bränner alldeles för mycket sopor till uppvärmning så utsläppen av bland annat koldioxid blir högre än vad de borde vara och tack vare brännandet slipper de ta tag i att minska mängden sopor. Stockholm gör fel, att bränna för mycket sopor är en björntjänst för miljön.

Längs norrlandskusten är flera älvars naturliga vattenflöde förstört, med stora konsekvenser för laxarna och dess rovdjur, tack vare vattenkraftverken. Där älvar tidigare har slingrat genom landskapet och format det allt eftersom, är flödena nu reglerade – och energin som genereras skickas söderut. Både inom och utanför Sverige.

På flera ställen i Norrland planeras nu stora vindkraftsparker där vinden inte ens är lika optimal som på andra ställen, men där det bor färre människor och finns högre naturvärden. När man skulle bygga vattenkraftverken lovade man arbetstillfällen till Norrland, och man gick på det. Så gärna vill norrlänningar ha jobb. Man tackar redan ja till rent groteska gruvprojekt på olika håll i Norrland, med samma argument. Jobben! Jobben tar ditresande som åker hem till sitt på helgerna, och allteftersom blir sådana här jobb ersatta av mekaniska lösningar i och med att samhället har gått igenom industrialismen redan för länge sedan. Nu försöker man locka till sig samma områden med samma gamla argument.

När stockholmarna inte vill ha vindkraftverken i synhåll från sin egen bakgård, varför skulle de vilja åka på semester bland en drös vindkraftverk?

Jag tycker personligen det ser mäktigt och futuristiskt ut på ett positivt sätt med ett gäng vindkraftverk. Jag är positivt inställd till vindkraft. Men jag mår allra bäst av dom när jag ser dom från fönstret på tåget till Köpenhamn, där dom står i godan ro mitt i havet och skapar boplatser till alla organismer som vill ha sådana. Man var länge rädd att vindkraftverkets fundament skulle hindra fiskarnas liv och leverne, men det har visat sig att dom snarare är ett stöd till detta. Jämför det med de nya rönen om hur fåglar dör en masse vid vindkraftsparker. Trots att fåglar följer samma rutt när de migrerar, så är det inte alls säkert att man har dubbelkollat med fågelkännare innan man börjar bygga sin park, det ingår i att göra en MKB men det är tyvärr lite som hindrar att man gör en ganska dålig MKB och kommer undan med det. På senare år har det även visat sig att fågelsvinnet ändå blir stort, det är väl helt enkelt svårt för fåglarna att undvika de enorma parker som har planerats till skillnad från förr då man byggde kanske fem stycken lite som på prov.

Med alla hinder som finns, i vindar, landskapsbild, lokala näringar och naturvärden så blir det inte så många platser kvar som går att bygga vindkraftverk på.

Vårt projektarbete i en Stockholmsförort handlade om bakrumpan till ett normalstort industriområde. Näringar som väntades påverkas var framför allt elljusspåret och ridskolan. Ridskolan menade att deras hästar skulle vänja sig, men möjligtvis var man orolig vid tävlingar. Vi skrev att man kunde stänga av verken vid ridtävlingar. Vindkraftverk står ofta stilla utan att vara trasiga, de väntar in den perfekta vinden bara och det där går givetvis att styra även manuellt. Elljusspåret hade väl kunnat fortsätta med ny utsikt bara, vindkraftverken skulle verkligen inte stå mitt i smeten. Från vindkraftverkens placering skulle man se ut över ett naturreservat, men reservatet i sig skulle inte bli stört av vindkraftverken ansåg vi.
Det blev inga vindkraftverk, kanske blev det protester från villaägarna som bor en bra bit bort men som skulle fått se vindkraftverk i horisonten.

Jag joggar längs det där elljusspåret ibland, och när jag springer över delen som ligger närmast industriområdet får man kryssa genom bråte och sopor som spridit sig dit. En ny infartsväg har byggts precis bredvid spåret till ett grustag. Industriområdet är större nu än för några år sedan, och har utökats med en del större butiker. Snart kommer Systembolaget också, allt nås med bil och här finns inga krav på skönhet. Ridskolan ligger jävligt risigt till en bit bort dock, eftersom en galen karl med mycket pengar i princip vill ”gjuta av slottet och bygga upp det i plast” á la filmen Änglamark (citatet är därifrån, fantastiskt bra och rolig film!), samt bygga upp nåt slags enormt tivoli som ”ska skapa jobb” till förorterna här i närheten. Observera att vindkraftverken här aldrig kallas för ”jobbmöjligheter”.

Min poäng är, att det här området har sina vackra plättar som jag och fler med mig tycker mycket om, men som redan nu lider av närheten till Sveriges största stad. Skulle några vindkraftverk hit eller dit verkligen vara så farligt? (Ja man får väl kolla med fåglarna först). Med sladdar till bostadsområdena tappar man dessutom minimalt med energi på transportsträckan. Här finns ändå inte tillstymmelse till vindkraftverk! Man kan skylla på att sprickdalslandskapet i Stockholm inte ger så bra och jämna vindar, men hur har man då kunnat bygga upp vindkraft i Höga Kusten (sprickdalslandskap och Sveriges enda rena naturvärldsarv)? Det STINKER dubbelmoral om vindkraftsdiskussionen.

Så i stället för att bygga i ett redan skadat landskap, så ska man upp i fjällen och rota. Eller hem till Jonna, en modern gröna vågare som har flyttat till landet för att uppleva landsbygden. Ska hon flytta hit och göra det kanske? Kryssa mellan soporna på mitt elljusspår som är fredat mot den hemska vindkraftsutsikten?

Det norrländska kommuner ska börja fråga gnällspikarna söderut är: Hur många vindkraftverk har ni själva? I er kommun? Eller utanför Sveriges kust, där vinden är som minst påverkad av knöligheter och i alla fall en miljö mår bra av pålarna? Men det kanske stör någons seglingsvyer. När man är ute och njuter i sommarstugan där man inte ens är heltid. Jonna och andra bor heltid i dessa små paradis, det är fräckt att sitta på så mycket skadad urban mark och klaga på att norrlänningarna inte ställer upp.

NIMBY ftw!

och varje år samma misslyckande, samhället wtf!

Den här tabellen har gått runt på fejjan idag, och är klippt från Sydsvenskans artikel om hur dataspelande ungdomar kanske faktiskt är mer skötsamma än övriga. På facebook har man gjort sig lustig över det löjliga knepet ”hopp och lek ute” – men med tanke på att vi människor är ute allt mindre så är det väl ett enormt misslyckande om nu alla generationer har fått samma råd? Och lik förbannat sitter inne?

Är det för att ”hopp och lek” har framställts nästan som ett straff, lite som ”frukt är också godis” när man ber om mer lördagsgodis, som vi är ute mindre?

Och så farligt blev det ju inte heller. Vi får inte fyrkantiga ögon av att se för mycket på teve, och jag har en app med en massa blommor i på telefonen, som tar mycket mindre plats än fältfloran.

riktiga män är vindpinade, sura och jävligt tysta – om kvinnors friluftskläder

Johan Skullman du får ursäkta men det är för en kvinna i sina bästa år, som gillar att skutta runt i skogen men som ändå brinner för att kvinnor bjuds in mer till en alltmer manlig natur, för jävla komiskt att mötas av ditt vindpinade militäransikte som reklam för en ny retro-serie av fältkläder från Fjällräven.

Ni kallade den numbers, och gjorde ett helt häfte om dessa kläder som bara fanns till för män, du beskrev hur naturen är farlig och kläder behövdes som kunde stå emot allt. Naturen är fucking rocket science, och det krävs uppenbarligen en man för att tämja den. Det fanns inte en enda kvinna med i materialet, ens som sällskap, och ingen av männen hade tillstymmelse till leende. Gå in då om det är så hemskt att vara ute?

Jag FÖRSTÅR att lumpen var fantastisk för många män, jag FÖRSTÅR att det måste vara råhäftigt att få en anledning till att möta naturen utan att kunna riktigt välja det själv i ur och skur. Men med allt färre människor som tar sig ut överlag, så måste kvinnorna få släppas in mer och vi måste städa bort några av militärernas minnen så de inte alldeles tar över vad som är en upplevelse av naturen.

Vi kan inte hålla på med den här romantiseringen av alla ”faror” som finns i naturen, när de allra flesta aldrig ser röken av dessa faror. De allra flesta av oss vill bara ha funktionella kläder som inte ser förjävliga ut och som håller ett tag så vi ids betala för dom. Genom att romantisera faror som inte är så vanliga, så inbillar vi oss också att vi när som helst kan dödas av en björn eller en flock väldigt arga vargar – vilket inte är sant. Damerna ni ser i seglarstövlar som plockar svamp och bär kanske inte ens så långt ifrån bebyggelsen har mycket mer att ge allmänhet än Johan Skullman – leende människor som visar på vad som finns lättillgängligt både praktiskt och geografiskt är PRECIS vad samhället behöver nu. Människor som inte är rädda för björnar mer än nödvändigt, och som inte låtsas att naturen är så farlig som många inbillas att tro av att få allt längre avstånd till naturen. Sluta lura människor till att tro att man behöver ha kläder för upptäckarmän för att gå på fjällvandring. 

Varför kunde inte damerna få bli först ut med en kollektion från Fjällräven? Om det är något kön som saknar passande fältkläder så är det väl vi.

Numbers har i år kommit med damkollektionen, i och med att herrkollektionen gick så bra.

”designade med samma omsorg och kompromisslöshet som herrkläderna.”

Man har alltså gjort världens jobb för att ta reda på vilka behov en manlig upptäcktsresande har, och man har dessutom kallat in en manlig friluftsexpert för att få reda på mäns behov. Sedan har man anlitat någon form av kännare av kvinnors kroppar för att göra om de manliga plaggen till att passa kvinnors kroppar. Var tog all research vägen nu?

Jag hade velat att damerna fick klä sig samma år som herrarna, med en kvinnlig friluftsprofil som inte ser sur ut på PR-bilderna för man blir inte sur av att vara i naturen så Johan hade också gott kunnat få fyra av ett leende eller är han inte glad över sina fina nya kläder? Och sen hade jag velat se ett företag som designar kläder till kvinnor i FÖRSTA hand, någon gång.

Lite som norska Stormberg, som förra året släppte en kollektion för – håll i er – GRAVIDA kvinnor! SCORE! Männen i deras PR-material är dessutom glada, och tror jag det, när de kan fortsätta gå på tur med sina kvinnliga partners även när de är med barn. Med tanke på prisskillnaden mellan Stormberg och Fjällräven handlar det väl lite om att inbilla sig att man är mer fantastisk än man är och därför kräver ”rejält” och DYRT, medan Stormberg riktar in sig på ett verkligt behov. Tack Stormberg, och synd på Fjällräven som en gång började med samma tanke.

Men sen har vi ju Kari Traa (norskt! <3) som sponsrar bland andra Oslos Roller Derby-lag och designar träningskläder och underställ bara till kvinnor. Rätt tufft att se hur de har lyckats förändra hela marknaden så pass att man nu kan hitta budgetunderställ med roliga mönster och ärtiga färger. Inget för gravida dock…