Jag visste inte att Seattle hade en lukt

Jag visste inte att Seattles omnejder har en egen lukt förrän jag gick förbi en tuja-häck med barnvagnen. Vi är ute även om det regnar, och fördelen med det är att de gröna växterna nästan doftar lite mer än vanligt. Kanske finns det mer utrymme för doften att färdas, genom regndroppar och den höga luftfuktigheten?

I alla fall. Den här planterade häcken i en förort i Stockholm i april, fick mig att stanna till och minnas mina besök i Seattle med omnejd, och dess häftiga träd.

Första gången vi var där gick vi ner för landning med flygplanet på flygplatsen i Portland. Precis innan landningsbanan står en enorm ”gran”, typ den största jag har sett! Vi gillar att prata om Kaliforniens jätteträd, men Washington och Oregons barrträd är för en nordsvensk också Väldigt Stora. Och de doftar underbart. Jag är inte förtjust i att flyga och brukar undvika att titta ut genom fönstret, men på den här landningsbanan kunde jag inte sluta glo. Vilket fascinerande träd!

De stora tujorna som växer i nordvästra USA kallas cedar på engelska, men tillhör en annan familj än de träd och buskar som vi på svenska kallar ceder. En gemensam egenskap är dock den starka doften, som till exempel de naturligt doftande cederträblocken som man traditionellt lägger bland kläder och tyger vid förvaring för att avskräcka pälsängrar och mal. Varken tuja eller ceder växer naturligt i Sverige, men närmare Medelhavet dyker de upp.

I USA ska ju allt vara större och bättre brukar vi skämta, så det kanske är helt i sin ordning att där växer både fler och större slags barrträd?

Helgens stora miljögärningar

Jag var ju inte direkt själv ute i handeln den här soliga löningshelgen. Ändå kunde jag fynda en hel del begagnade träleksaker på Myrorna, ihop med den eventuellt lite för stora mängd solhattar för vårt lilla pyre. Hon gillar att åka sjal, så hatt är ett måste.

På stormarknaden irriterade jag mig än en gång på de jäkla reklambladen som samlas i drivor i kundvagnarna. När nu de flesta vägrar reklamblad hemma har väl affärerna ett guldläge att skapa återvinningsmöjligheter för den här äckliga mängd slitåslängpapper? I stället för att gnälla för mig själv tog jag en bunt till infodisken och frågade om det månne fanns någon återvinning. ”Jaa ehm där borta” fick jag veta ”men du jag kan ta dom här, ge dom till mig”. Whatever works!

Längre in i samma affär gladdes jag åt den stora högen med ekobananer. När jag inte ammar brukar jag försöka att inte äta så förbålt med bananer, vi svenskar äter ju fler av dom än de flesta, men nu vill jag bara åt all energi som inte heter choklad så thank god för ekobananer! Men de var inte märkta med nån certifiering, och varningsklockorna ringde i huvudet på mig. Visst har min affär koll, men tänk om inte? Så jag frågade. Fick då veta att bananerna var certifierade både med EU:s märke, och Fair trade! Härligt! Sätt upp den infon på skylten vettja, sa jag, och fruktansvarige höll inspirerat med.

Det bästa med att snacka med och fråga sin lokala handlare än när man märker hur mycket de bryr sig om varorna som säljs. Stoltheten i att tillhandahålla ekobananer och de där ytterst få krav-kycklingarna. Jättekul att se!

Sånt man hittar när man surfar

När LRF tolkar allemansrätten:

”– Inställningen hos folk är att de kan göra vad de vill på annans mark. Den fråga vi ställer oss är: Med vilken rätt i grunden använder man annans mark och kör snöskoter på den utan lov. Vår slutsats är att det inte finns någon motoriserad allemansrätt, säger Sven-Erik Hammar, ordförande LRF Skogsägarna.”

När världens landlevande däggdjur jämförs per vikt. Kolla husdjuren vs. vilddjuren! Eller för all del, hur få människor det är :)

När gruvindustrin fuckar upp.

 

Norrland och vindkraften – NIMBY gäller

För några år sedan läste jag en kurs i att skriva miljökonsekvensbeskrivningar (MKB), och rent praktiskt fick vi göra en alldeles riktig MKB för ett mindre bolag. Det här handlade om Stockholms förorter, faktiskt den jag nu bor i, och företaget ville ställa upp för den gröna energin.

NIMBY – not in my backyard, är ett viktigt begrepp att ta med sig när man talar om energiförsörjning. För tanken med vindkraft ställer de flesta upp på! Sedan vill någon smacka upp ett verk utanför just ditt bostadsområde, och då brukar det låta lite annorlunda. ”Ja gärna, men helst inte här.” Sedan hittar man på, eller påpekar faktiska, hinder för denna etablering.

Alla storstäder lider av NIMBY. Landsbygden har faktiska argument mot en etablering av vindkraftverk men blir ofta anklagad för att åberopa NIMBY. Storstäderna kräver skitmycket mer el än vad landsbygden gör, och producerar i princip ingenting. ”Vi bränner sopor för värme hallå!!” Ja, till exempel Stockholm bränner alldeles för mycket sopor till uppvärmning så utsläppen av bland annat koldioxid blir högre än vad de borde vara och tack vare brännandet slipper de ta tag i att minska mängden sopor. Stockholm gör fel, att bränna för mycket sopor är en björntjänst för miljön.

Längs norrlandskusten är flera älvars naturliga vattenflöde förstört, med stora konsekvenser för laxarna och dess rovdjur, tack vare vattenkraftverken. Där älvar tidigare har slingrat genom landskapet och format det allt eftersom, är flödena nu reglerade – och energin som genereras skickas söderut. Både inom och utanför Sverige.

På flera ställen i Norrland planeras nu stora vindkraftsparker där vinden inte ens är lika optimal som på andra ställen, men där det bor färre människor och finns högre naturvärden. När man skulle bygga vattenkraftverken lovade man arbetstillfällen till Norrland, och man gick på det. Så gärna vill norrlänningar ha jobb. Man tackar redan ja till rent groteska gruvprojekt på olika håll i Norrland, med samma argument. Jobben! Jobben tar ditresande som åker hem till sitt på helgerna, och allteftersom blir sådana här jobb ersatta av mekaniska lösningar i och med att samhället har gått igenom industrialismen redan för länge sedan. Nu försöker man locka till sig samma områden med samma gamla argument.

När stockholmarna inte vill ha vindkraftverken i synhåll från sin egen bakgård, varför skulle de vilja åka på semester bland en drös vindkraftverk?

Jag tycker personligen det ser mäktigt och futuristiskt ut på ett positivt sätt med ett gäng vindkraftverk. Jag är positivt inställd till vindkraft. Men jag mår allra bäst av dom när jag ser dom från fönstret på tåget till Köpenhamn, där dom står i godan ro mitt i havet och skapar boplatser till alla organismer som vill ha sådana. Man var länge rädd att vindkraftverkets fundament skulle hindra fiskarnas liv och leverne, men det har visat sig att dom snarare är ett stöd till detta. Jämför det med de nya rönen om hur fåglar dör en masse vid vindkraftsparker. Trots att fåglar följer samma rutt när de migrerar, så är det inte alls säkert att man har dubbelkollat med fågelkännare innan man börjar bygga sin park, det ingår i att göra en MKB men det är tyvärr lite som hindrar att man gör en ganska dålig MKB och kommer undan med det. På senare år har det även visat sig att fågelsvinnet ändå blir stort, det är väl helt enkelt svårt för fåglarna att undvika de enorma parker som har planerats till skillnad från förr då man byggde kanske fem stycken lite som på prov.

Med alla hinder som finns, i vindar, landskapsbild, lokala näringar och naturvärden så blir det inte så många platser kvar som går att bygga vindkraftverk på.

Vårt projektarbete i en Stockholmsförort handlade om bakrumpan till ett normalstort industriområde. Näringar som väntades påverkas var framför allt elljusspåret och ridskolan. Ridskolan menade att deras hästar skulle vänja sig, men möjligtvis var man orolig vid tävlingar. Vi skrev att man kunde stänga av verken vid ridtävlingar. Vindkraftverk står ofta stilla utan att vara trasiga, de väntar in den perfekta vinden bara och det där går givetvis att styra även manuellt. Elljusspåret hade väl kunnat fortsätta med ny utsikt bara, vindkraftverken skulle verkligen inte stå mitt i smeten. Från vindkraftverkens placering skulle man se ut över ett naturreservat, men reservatet i sig skulle inte bli stört av vindkraftverken ansåg vi.
Det blev inga vindkraftverk, kanske blev det protester från villaägarna som bor en bra bit bort men som skulle fått se vindkraftverk i horisonten.

Jag joggar längs det där elljusspåret ibland, och när jag springer över delen som ligger närmast industriområdet får man kryssa genom bråte och sopor som spridit sig dit. En ny infartsväg har byggts precis bredvid spåret till ett grustag. Industriområdet är större nu än för några år sedan, och har utökats med en del större butiker. Snart kommer Systembolaget också, allt nås med bil och här finns inga krav på skönhet. Ridskolan ligger jävligt risigt till en bit bort dock, eftersom en galen karl med mycket pengar i princip vill ”gjuta av slottet och bygga upp det i plast” á la filmen Änglamark (citatet är därifrån, fantastiskt bra och rolig film!), samt bygga upp nåt slags enormt tivoli som ”ska skapa jobb” till förorterna här i närheten. Observera att vindkraftverken här aldrig kallas för ”jobbmöjligheter”.

Min poäng är, att det här området har sina vackra plättar som jag och fler med mig tycker mycket om, men som redan nu lider av närheten till Sveriges största stad. Skulle några vindkraftverk hit eller dit verkligen vara så farligt? (Ja man får väl kolla med fåglarna först). Med sladdar till bostadsområdena tappar man dessutom minimalt med energi på transportsträckan. Här finns ändå inte tillstymmelse till vindkraftverk! Man kan skylla på att sprickdalslandskapet i Stockholm inte ger så bra och jämna vindar, men hur har man då kunnat bygga upp vindkraft i Höga Kusten (sprickdalslandskap och Sveriges enda rena naturvärldsarv)? Det STINKER dubbelmoral om vindkraftsdiskussionen.

Så i stället för att bygga i ett redan skadat landskap, så ska man upp i fjällen och rota. Eller hem till Jonna, en modern gröna vågare som har flyttat till landet för att uppleva landsbygden. Ska hon flytta hit och göra det kanske? Kryssa mellan soporna på mitt elljusspår som är fredat mot den hemska vindkraftsutsikten?

Det norrländska kommuner ska börja fråga gnällspikarna söderut är: Hur många vindkraftverk har ni själva? I er kommun? Eller utanför Sveriges kust, där vinden är som minst påverkad av knöligheter och i alla fall en miljö mår bra av pålarna? Men det kanske stör någons seglingsvyer. När man är ute och njuter i sommarstugan där man inte ens är heltid. Jonna och andra bor heltid i dessa små paradis, det är fräckt att sitta på så mycket skadad urban mark och klaga på att norrlänningarna inte ställer upp.

NIMBY ftw!

och varje år samma misslyckande, samhället wtf!

Den här tabellen har gått runt på fejjan idag, och är klippt från Sydsvenskans artikel om hur dataspelande ungdomar kanske faktiskt är mer skötsamma än övriga. På facebook har man gjort sig lustig över det löjliga knepet ”hopp och lek ute” – men med tanke på att vi människor är ute allt mindre så är det väl ett enormt misslyckande om nu alla generationer har fått samma råd? Och lik förbannat sitter inne?

Är det för att ”hopp och lek” har framställts nästan som ett straff, lite som ”frukt är också godis” när man ber om mer lördagsgodis, som vi är ute mindre?

Och så farligt blev det ju inte heller. Vi får inte fyrkantiga ögon av att se för mycket på teve, och jag har en app med en massa blommor i på telefonen, som tar mycket mindre plats än fältfloran.

riktiga män är vindpinade, oglada och jävligt tysta – om kvinnors utekläder

Johan Skullman du får ursäkta men det är för en kvinna i sina bästa år, som gillar att skutta runt i skogen men som ändå brinner för att kvinnor bjuds in mer till en alltmer manlig natur, för jävla komiskt att mötas av ditt vindpinade militäransikte som reklam för en ny retro-serie av fältkläder från Fjällräven.

Ni kallade den numbers, och gjorde ett helt häfte om dessa kläder som bara fanns till för män, du beskrev hur naturen är farlig och kläder behövdes som kunde stå emot allt. Naturen är fucking rocket science, och det krävs uppenbarligen en man för att tämja den. Det fanns inte en enda kvinna med i materialet, ens som sällskap, och ingen av männen hade tillstymmelse till leende. Gå in då om det är så hemskt att vara ute?

Jag FÖRSTÅR att lumpen var fantastisk för många män, jag FÖRSTÅR att det måste vara råhäftigt att få en anledning till att möta naturen utan att kunna riktigt välja det själv i ur och skur. Men med allt färre människor som tar sig ut överlag, så måste kvinnorna få släppas in mer och vi måste städa bort några av militärernas minnen så de inte alldeles tar över vad som är en upplevelse av naturen.

Vi kan inte hålla på med den här romantiseringen av alla ”faror” som finns i naturen, när de allra flesta aldrig ser röken av dessa faror. De allra flesta av oss vill bara ha funktionella kläder som inte ser förjävliga ut och som håller ett tag så vi ids betala för dom. Genom att romantisera faror som inte är så vanliga, så inbillar vi oss också att vi när som helst kan dödas av en björn eller en flock väldigt arga vargar – vilket inte är sant. Damerna ni ser i seglarstövlar som plockar svamp och bär kanske inte ens så långt ifrån bebyggelsen har mycket mer att ge allmänhet än Johan Skullman – leende människor som visar på vad som finns lättillgängligt både praktiskt och geografiskt är PRECIS vad samhället behöver nu. Människor som inte är rädda för björnar mer än nödvändigt, och som inte låtsas att naturen är så farlig som många inbillas att tro av att få allt längre avstånd till naturen. Sluta lura människor till att tro att man behöver ha kläder för upptäckarmän för att gå på fjällvandring. 

Varför kunde inte damerna få bli först ut med en kollektion från Fjällräven? Om det är något kön som saknar passande fältkläder så är det väl vi.

Numbers har i år kommit med damkollektionen, i och med att herrkollektionen gick så bra.

”designade med samma omsorg och kompromisslöshet som herrkläderna.”

Man har alltså gjort världens jobb för att ta reda på vilka behov en manlig upptäcktsresande har, och man har dessutom kallat in en manlig friluftsexpert för att få reda på mäns behov. Sedan har man anlitat någon form av kännare av kvinnors kroppar för att göra om de manliga plaggen till att passa kvinnors kroppar. Var tog all research vägen nu?

Jag hade velat att damerna fick klä sig samma år som herrarna, med en kvinnlig friluftsprofil som inte ser sur ut på PR-bilderna för man blir inte sur av att vara i naturen så Johan hade också gott kunnat få fyra av ett leende eller är han inte glad över sina fina nya kläder? Och sen hade jag velat se ett företag som designar kläder till kvinnor i FÖRSTA hand, någon gång.

Lite som norska Stormberg, som förra året släppte en kollektion för – håll i er – GRAVIDA kvinnor! SCORE! Männen i deras PR-material är dessutom glada, och tror jag det, när de kan fortsätta gå på tur med sina kvinnliga partners även när de är med barn. Med tanke på prisskillnaden mellan Stormberg och Fjällräven handlar det väl lite om att inbilla sig att man är mer fantastisk än man är och därför kräver ”rejält” och DYRT, medan Stormberg riktar in sig på ett verkligt behov. Tack Stormberg, och synd på Fjällräven som en gång började med samma tanke.

Men sen har vi ju Kari Traa (norskt! <3) som sponsrar bland andra Oslos Roller Derby-lag och designar träningskläder och underställ bara till kvinnor. Rätt tufft att se hur de har lyckats förändra hela marknaden så pass att man nu kan hitta budgetunderställ med roliga mönster och ärtiga färger. Inget för gravida dock…

laga gott med matsvinnet, och skyll på andra med gott samvete

Hushållens svinn på mat är större än mataffärernas, och nu visar det sig att hushållen tror att det är ”någon annan” som slänger de här stora mängderna och inte de själva (enl Livsmedelsverket). På SVT-nyheterna i morse intervjuade de människor utanför en mataffär, och särskilt en äldre dam menade att hon inte hade råd att slänga några större mängder mat. Någon annan beskrev hur hon gör matlådor till jobbet, ”av det jag kan”. Tittare fick tips på att göra just matlådor, och att inte slänga mat bara för att bäst-före-datumet har gått ut.

Trots att Livsmedelsverkets talesperson beskrev att anledningen till de höga siffrorna är att hushållen slänger så små mängder att man inte tänker på att man slänger mat.

Alla tror alltså, att de här stora mängderna som blir på ett år, beror på att folk slänger hela matportioner rakt ner i soporna, i stället för att lägga det i matlådor som man själv gör. Jag tror inte det finns många som slänger hela portioner, hallå! Svenskar är ju jätteduktiga på att ta med matlådor till jobbet, få har råd att äta ute varenda lunch. Man lagar en extra portion, eller flera, och smackar in i sin mikrovänliga plastlåda.

Svinnet består givetvis av de slattar av mat som inte räcker till en hel matlåda. Eller mat som hinner gå ut och även bli dålig för att vi inte planerar inköp och tillagning tillräckligt (typiskt mig). Visst kan fler säkert bli bättre på att inte slänga mat utan att lukta först, men titt som tätt hittar man ju tyvärr något i kylskåpet som helt enkelt stinker satan.

Mängder av kokböcker släpps varje år, och vi hetsas till att köpa nya matvaror och laga mer spännande mat, men ytterst sällan får vi tips på vad vi kan göra av mat som inte är tillräckligt mycket. När vi behöver två morötter till en rätt och köper hem ett halvt kilo för att det är så de förpackas, vilken kokbok tipsar om vad vi kan göra av resten av morötterna? Kanske hinner man göra nåt av två till morötter, men resterande ligger kvar tills det slängs. Kanske är det bara en sån där halv morot, som har legat och blivit sladdrig längst ner i grönsakslådan. Även om man planerar sin matvecka så är det få som planerar så att de kan använda upp allt man behöver köpa för enstaka rätter. En sådan slags planering kan dessutom kräva sin husmor, och sådana har vi inte längre. Att använda upp sina slattar kan ta sin lilla tid, och då är det väl helt enkelt roligare att drömma om fler spännande rätter som man kan laga från grunden… Vi skulle behöva använda rester som vi använder halvfabrikat, i stället för halvfabrikat.

Jag tror också att vi ofta förvarar mat fel, av modern bekvämlighet och vana. Rotsaker förvarar i alla fall inte jag rätt, även om de ligger längst ner i kylskåpet och i låda, så är jag ganska säker på att de ligger för kallt men jag vet inget bättre ställe för dom i min lägenhet. I min första egna lägenhet i Blackeberg utanför Stockholm hade jag ett svalskåp och det var perfekt för rotsaker! Men sjukt omodernt.

Eller när vi inte orkar äta upp det vi har lagt på tallriken. Räcker det inte till matlåda så åker det ju ner i soporna. Eller när vi lagar för avancerad mat till vardags, inspirerad till max av våra berg av kokböcker. Rätter som har använts för att använda upp svinnet – som pyttipanna – det köper vi från frysdisk!

Kan det kanske vara mikrougnens fel? Vi tror att den har gjort att vi lätt kan äta upp rester direkt ur lådan. Men om man måste värma rester på spisen, så kan man passa på att göra något ”nytt” av det, som en omelett eller pytt eller vad som helst. Använda rester i grunden och skapa nytt av fler ingredienser. Var är den kokboken?

Laga något gott i stället för att slänga

Om man tänker på sin matlåda som en liten tapaslåda, bentolåda, eller småtuggslåda, så kan man trycka ner lite av flera middagar och ändå bli mätt på lunchen!

- Dela upp rätterna mellan olika små lådor, Granit har lunchlådor med fack man kan plocka ut till exempel.

- Använd silikonmuffinsformar att lägga matrester i, en form för varje slatt och så en med lite nygjord sallad.

- I bentovärlden finns även små flaskor att köpa som man kan fylla med dressing eller annan slags sås, underbart!

- Med löstagbara fack, egengjorda eller sådana som är tänkta till lådan man har valt, kan man blanda rätter som behöver värmas och inte.

- En blandad lunchlåda känns lite roligare än att äta exakt det man åt till middag igår, och kan bli ett bra tillfälle att samla upp små mängder av resten som man annars skulle slänga. Det gör skillnad för svinnet, tro mig!

- Rester kan också fungera som mellanmål, eller utflyktsmat. Steka pannkakor eller omeletter att rulla runt rester av köttfärssås eller liknande. Pastasås som inte räcker till en portion kan vara perfekt för utflykten, med fler lådor för frukt, nåt slags sallad och nåt kokt ägg någonstans så får man en ganska bra utflyktsmåltid.  Även för utflykten kan man inspireras av de japanska bentolådorna, som är tänkta att äta kalla.

- Gör egen pyttipanna. Den behöver inte bestå av exakt samma den frysta, smacka ner rester som kan bli goda att steka upp i smör bara. Det går ju att lägga till grejer också för smakens skull, en paprika, lite svamp…

- En slags pyttipanna brukar finnas i alla matkulturer, hitta den och utveckla den för egen smak! Stekt ris och frittata är mina favoriter förutom benton. Lasagne vet jag inte om den har brukat göras på rester, kanske är det helgerån, men det skiter jag i.

- En annan slags pyttipanna är gopajen och banankakan. Ledsna bananer kan man lägga ner i amerikanska pannkakor (gött!) eller baka en banankaka (banana cake, typ en morotskaka) av, ledsna morötter kan bakas ner i en morotskaka. Ledsna äpplen blir givetvis till paj!

- Ja paj föresten. En finsk vän är grym på att göra paj av rester, där kan en ynka portion köttfärs plötsligt bli till minst fyra portioners paj med proteinrik äggstanning och linser, bönor eller vitkål som utfyllnad. Hon påstår att det ligger i den finska kulturen att lyckas med ugnsrätter så det kan man ju se som en nationell utmaning.

- Matmuffins. Hitta ett recept på smet som funkar, och blanda i lite av varje utifrån vad som finns i kylskåpet.

- Jag är mammaledig nu och kan inte alltid äta på platt tallrik vid ett vettigt bord, och försöker få mat som går att äta ur djup tallrik snabbt. Ofta har det blivit grytor av olika slag, vilket inte är så dumt! Om jag har två små slattar gryta som på egen hand inte räcker till en portion (särskilt nu när jag behöver enorma portioner…), så kan jag ju faktiskt slå ihop dem och på så vis få en portion. Det kan vara lite olika sås, lite olika rotsaker eller andra tillbehör, men ALLA köttgrytor passar fan att äta tillsammans. Jag har provat de flesta.

- De bästa rest-bentosarna gör hemmafruar i USA och Japan, inte sushirestaurangen. De ser helt galna ut, som ett litet kalas när man öppnar lådan, men vi som inte har kreativa hemmafruar till hands kan ju inspireras av tanken och dämpa dekorationerna lite. Min favoritresurs för hemmafrubentolådor är justbento.com – men Maki har inte uppdaterat sedan hon skrev om sin cancerbehandling vilket känns riktigt tungt. Heja Makiko!! Där finns ändå mycket fakta att gräva ner sig i, medan en mer uppdaterad blogg är aibento.net.

 

Åbåjj åbåjj, jag vill gå på kurs!

Sedan dagen jag praktiserade på lokaltidningen och besökte världens sötaste fårbonde har jag velat ha får. Gärna sådana som man kan släppa i skogen för att röja sly! Det är nog mer getter som gör sånt men man kan väl få drömma? Kan lätt tänka mig några getter också för den delen. Så hur pepp är inte jag på kursen i småskalig fårskötsel som arrangeras av Studiefrämjandet och Kulturlandskaparna i Överjärva gård utanför Stockholm? Tyvärr har jag inte råd att betala 4000 kr för kalaset även om det vore värt det I’m sure, någon annan får gärna gå och berätta för mig hur det var! Kulturlandskaparna arrangerar även kurser i fåraherdning och hur man bygger en gärdesgård. Wonderful! Småskalig fårskötsel börjar 25 februari.

Tills vidare kan jag roa mig med kurslitteraturen som jag tidigare har hört mycket gott om – boken Får av bland andra Erik Sjödin. Den ser vacker ut också!

En kurs jag kanske faktiskt borde försöka gå är Nystart i gammal trädgård, med tanke på att trädgården till vårt hus har sett sina bättre dagar och jag inte har så mycket erfarenhet eller kunskap om hur trädgården egentligen är tänkt att se ut. Kursen går under två tillfällen i vår och är dessutom belägen på vackra Zetas trädgård i Stockholm, som är förhållandevis nära boet i Alby.

 

Hur man äter miljövänlig fisk

Marine Stewardship Council, MSC, har skapat en kokbok ihop med juniorkocklandslaget, som beskriver läckra rätter gjord på miljövänlig fisk! Den går att ladda ner från MSC:s hemsida, så spar vi lite träd när vi liks är igång. Det finns en PDF-version och en version att läsa online.

MSC märket är tillsammans med KRAV märket de enda tillförlitliga miljömärkningarna för fisk. Ett av de största hoten mot fiskarna är att vi oftast bara äter en slags fisk, varpå trycket blir väldigt stort på just den arten. Tänk lax. Eller torsk.